Livskamrat
Jag har många gånger funderat på det. Alldeles för många gånger.
Jag kunde honom utan och innantill. Han kunde mig utan och innantill. Jag kunde sitta och prata med honom i timtal utan att få något svart, men ändå kändes det som om han förstod allt det jag sa och lyssnade. Lyssnade precis så som ingen annan kan göra.
Tror ni inte att det var lite flashbacks att träffa Annelis kanin idag? Jo. För jag saknar honom så otroligt mycket och kan inte förstå hur jag har klarat mig i över ett år utan honom. Ett år, Och jag minns det fortfarande som om det vore igår som jag jämt låg där på golvet på kvällarna och kollade på något tråkigt "Idol" eller någonting, med honom hoppandes runt omkring mig. Vi delade på allt. Jag och en kanin. Snälla. Kan ingen bara be mig att skaffa mig själv ett jävla liv?
Jag kunde honom utan och innantill. Han kunde mig utan och innantill. Jag kunde sitta och prata med honom i timtal utan att få något svart, men ändå kändes det som om han förstod allt det jag sa och lyssnade. Lyssnade precis så som ingen annan kan göra.
Tror ni inte att det var lite flashbacks att träffa Annelis kanin idag? Jo. För jag saknar honom så otroligt mycket och kan inte förstå hur jag har klarat mig i över ett år utan honom. Ett år, Och jag minns det fortfarande som om det vore igår som jag jämt låg där på golvet på kvällarna och kollade på något tråkigt "Idol" eller någonting, med honom hoppandes runt omkring mig. Vi delade på allt. Jag och en kanin. Snälla. Kan ingen bara be mig att skaffa mig själv ett jävla liv?
StinaLee och Frida Lindblom
Ur StinaLee's blogg.
"Jag har alltid varit den neutrala personen som stått mittemellan de "populära" och "nördarna", om jag nu ska vara så jäkla töntig och använda de termerna som jag hoppas inte längre används. Personligen tyckte jag inte att jag hörde hemma någonstans. De populära, som jag var mer än välkommen hos var torra och tråkiga, nördarna var visserligen mycket roligare men samtiigt tråkigare på andra vis, haha. Dock var jag alltid den som ställde mig på de "svagas" sida, aldrig varit en mobbare eller liknande även om jag kan ha vart taskig ibland. I 7:an efter pappas död hamnade jag i nån svacka där jag inte sa ett ljud till nån typ, blev väldigt blyg av mig samtidigt som jag kunde få psykbryt på vissa av lärarna, minns att jag kallade en för jävla fittslyna bla, haha. Men hon VAR faktiskt väldigt svår att ha och göra med. Men det var väl jag också, i guess. Annars var jag nog lite av klassens pajas, även tjejen som var grymmast på sport samt en av de som oftast fick bra på proven. (alla förutom matteproven)"
Jag lovar, det är läskigt hur mycket detta stämmer in på mig. Mina pappa är dock inte död och jag kanske inte är grymmast i sport, men jag är verkligen inte dålig.
Jag började läsa den här texten och redan vid första raderna hajade jag till och märkte hur otroligt Frida det kändes.
Jag är verkligen så. Precis så.
Om det nu finns några så kallade "populära" så är jag absolut inte en av dom, även om jag har gjort något försök då och då, så känner jag efter ett tag att det absolut inte är jag. Jag hör inte hemma bland dom som folk ser upp till och absolut inte skulle vilka bråka med.
För att vara en sådan person så måste man vara säker i sig själv. Så pass säker att man ser ner på dom som ser upp på en. Och det är den största anledningen till varför jag inte passar in. Jag tycker inte att jag är bättre än dom så kallade "töntarna", det tycker jag verkligen inte, så jag ser absolut inte ner på någon, och det måste i så fall vara den enda anledningen till varför någon skulle se upp till mig. För att jag är den jag är, och inte har några krav på att personerna jag umgås med ska vara på ett visst sätt och se ut på ett annat.
Så, som sagt. Så står jag där. Mitt imellan. Men jag trivs väldigt bra av att stå där. Ingen press på att "denna rast måste du läsa, för du är en tönt" eller "denna rast måste du pierca läppen, för du är cool", utan jag kan göra precis vad jag vill, och ingen ser det som konsigt eller opassande.
Och jag har många vänner bland personerna som Stina beskriver som "torra och tråkiga", och jag tycker om dom alla, väldigt mycket, men passar bara inte in i själva gruppen. För det är som sagt en sorts självgodhet och överlägsenhet som man måste ha, som jag inte har. Och återigen precis som i texten, så har jag många gånger tyckt att det verkar mycket roligare att vara "nörd", så vill man ju ha valmöjligheter, och har man blivit stämplad så har man, och det är på det viset som "nördgruppen" inte heller är speciellt intressant.
Men jag är totalt ostämplad. Helt och hållet. Jag är fri.
Sen har vi det där med att vara klassens pajas, vilket jag kanske inte är, eftersom jag inte tycker om när en massa personer tittar på mig samtidigt, men jag garvar gärna åt mig sjäv, och åt andra också för den delen, haha, humor är viktigt. Speciellt i skolan då man inte skulle orka en dag utan skratt.
Och jag får väl bra i dom felsta prov. I nästan alla skulle jag vilja säga. Jag har faktiskt väldigt lätt för mig i skolan, men har bestämt mig för att inte rida på vågen något mer, för det har jag gjort alltför länge, jag ska nu istället börja plugga på riktigt. Men som sagt så får jag bra på dom flesta proven. (förutom matte!)
Så Stina. Jag tror nog att det fanns många som kände igen sig i din text, men jag blev nästan osäker på om det var jag som hade skrivit den, för precis sådär skulle jag beskriva mig själv.
Godnatt allesammans / neutrala frida
"Jag har alltid varit den neutrala personen som stått mittemellan de "populära" och "nördarna", om jag nu ska vara så jäkla töntig och använda de termerna som jag hoppas inte längre används. Personligen tyckte jag inte att jag hörde hemma någonstans. De populära, som jag var mer än välkommen hos var torra och tråkiga, nördarna var visserligen mycket roligare men samtiigt tråkigare på andra vis, haha. Dock var jag alltid den som ställde mig på de "svagas" sida, aldrig varit en mobbare eller liknande även om jag kan ha vart taskig ibland. I 7:an efter pappas död hamnade jag i nån svacka där jag inte sa ett ljud till nån typ, blev väldigt blyg av mig samtidigt som jag kunde få psykbryt på vissa av lärarna, minns att jag kallade en för jävla fittslyna bla, haha. Men hon VAR faktiskt väldigt svår att ha och göra med. Men det var väl jag också, i guess. Annars var jag nog lite av klassens pajas, även tjejen som var grymmast på sport samt en av de som oftast fick bra på proven. (alla förutom matteproven)"
Jag lovar, det är läskigt hur mycket detta stämmer in på mig. Mina pappa är dock inte död och jag kanske inte är grymmast i sport, men jag är verkligen inte dålig.
Jag började läsa den här texten och redan vid första raderna hajade jag till och märkte hur otroligt Frida det kändes.
Jag är verkligen så. Precis så.
Om det nu finns några så kallade "populära" så är jag absolut inte en av dom, även om jag har gjort något försök då och då, så känner jag efter ett tag att det absolut inte är jag. Jag hör inte hemma bland dom som folk ser upp till och absolut inte skulle vilka bråka med.
För att vara en sådan person så måste man vara säker i sig själv. Så pass säker att man ser ner på dom som ser upp på en. Och det är den största anledningen till varför jag inte passar in. Jag tycker inte att jag är bättre än dom så kallade "töntarna", det tycker jag verkligen inte, så jag ser absolut inte ner på någon, och det måste i så fall vara den enda anledningen till varför någon skulle se upp till mig. För att jag är den jag är, och inte har några krav på att personerna jag umgås med ska vara på ett visst sätt och se ut på ett annat.
Så, som sagt. Så står jag där. Mitt imellan. Men jag trivs väldigt bra av att stå där. Ingen press på att "denna rast måste du läsa, för du är en tönt" eller "denna rast måste du pierca läppen, för du är cool", utan jag kan göra precis vad jag vill, och ingen ser det som konsigt eller opassande.
Och jag har många vänner bland personerna som Stina beskriver som "torra och tråkiga", och jag tycker om dom alla, väldigt mycket, men passar bara inte in i själva gruppen. För det är som sagt en sorts självgodhet och överlägsenhet som man måste ha, som jag inte har. Och återigen precis som i texten, så har jag många gånger tyckt att det verkar mycket roligare att vara "nörd", så vill man ju ha valmöjligheter, och har man blivit stämplad så har man, och det är på det viset som "nördgruppen" inte heller är speciellt intressant.
Men jag är totalt ostämplad. Helt och hållet. Jag är fri.
Sen har vi det där med att vara klassens pajas, vilket jag kanske inte är, eftersom jag inte tycker om när en massa personer tittar på mig samtidigt, men jag garvar gärna åt mig sjäv, och åt andra också för den delen, haha, humor är viktigt. Speciellt i skolan då man inte skulle orka en dag utan skratt.
Och jag får väl bra i dom felsta prov. I nästan alla skulle jag vilja säga. Jag har faktiskt väldigt lätt för mig i skolan, men har bestämt mig för att inte rida på vågen något mer, för det har jag gjort alltför länge, jag ska nu istället börja plugga på riktigt. Men som sagt så får jag bra på dom flesta proven. (förutom matte!)
Så Stina. Jag tror nog att det fanns många som kände igen sig i din text, men jag blev nästan osäker på om det var jag som hade skrivit den, för precis sådär skulle jag beskriva mig själv.
Godnatt allesammans / neutrala frida
