,

Japp, då sitter jag här för andra gången ikväll, och det har inte hänt speciellt mycket sen sist.
Jag och twinie tog en promis bort till sommarstan efter maten.
Sommarstan har alltid varit mitt favoritställe på Ekerö. Jag flyttade dit när jag var runt 5 år kanske. Då var allt helt underbart.
Det var på den tiden som alla som gillade att leka med barbiedockor var ens bästa vänner och på den tiden som man var kär i fem killar samtidigt. På den tiden som man verkligen älskade livet.
Mina föräldrar bodde tillsammans och säkert halva min klass bodde i sommarstan. På sommrarna var allting grönt och man tog en promenad på två minuter ner till stranden och åt kakor och drack saft tills lunchen var klar och man snabbt sprang hem och käkade på en solig altan.
Efter det kanske man gick ner till stranden igen, eller så tog man en fotboll och inbillade sig att man var fotbollsprofs på gräsplanen som låg kanske 50 meter från huset.
hah, tänk hur allt kan förändras. Helt sjukt.
Nu bor jag hos mamma och pappa varannan vecka, visserligen så bor dom väldigt nära varann, men förändringen är ändå stor. Vännerna har mycket större betydelse och det är mycket svårare att hitta dom. Och killar vill jag inte ens tänka på. Fast jag kan ägna Jesse Mccartney några tankar. Eller.. rätt många tankar blir det, eftersom jag inte har någon annan att tänka på.
Fyfan. Världen är orättvis.
Men hur som heslt så träffade vi Sofia i sommarstan, älskade barndomsvän bor fortfarande kvar där. Riktigt härligt att se allting igen. Så jävla länge sen jag var där, det är nästan sorgligt.
Vi pratade lite och hade det trevligt tills det blev kallt och vi tog bussen hem till lilla far som just nu sitter och snarkar ljudligt i soffan. Jag orkar varken gå ner och putta på honom eller somna med snarkandet ekandes i öronen. (om jag skulle lösa problemet genom att putta på honom, så skulle han snabbt resa sig och komma upp på övervåningen och lägga sig, och då hör jag honom ännu tydligare.)
Men jag löser det genom att proppa in två hörsnäckor i öronen och somna till lite Avril Lavigne.
Helt allvarligt så finns det typ ingen i mitt plugg som gillar Avril. Men det är för att dom alla har IG i engelska, för det jag verkligen älskar med henne är hennes texter. Dom är underbara och vilket humör man än är på, så finns det alltid en låt som man känner igen sig i.
..Kanske inte just för tillfället, för nu har jag ingen aning om vilket humör jag är på. Det känns som om någon skulle kunna göra något mot mig, vad som helst, det spelar ingen roll vad, och jag skulle kunna både garva och gråta.
Jag skulle nog kalla det för att vara "jättetrött".
godnattkramar/ frida